Catharina

I morse när jag stod i köket och gjorde frukost till mina barn så kom det över mig, nästan bankade till mig i skallen liksom. Vad ska det här med dåligt samvete vara bra för?
Jag har haft dåligt samvete så länge jag kan minnas, sedan jag var barn. Inte bara lite, och inte bara ibland, i stort sett hela tiden och över allting. Och inte bara över sånt jag kan göra något åt, jag tar gärna på mig dåligt samvete för hela världen. Eller gjorde.
Idag har jag fattat ett aktivt beslut att lägga ner det där och bara göra mitt bästa och vara nöjd med det.
En av de saker som jag går och ältar varje dag är hur många timmars sömn min sambo får varje dygn. Jag räknar och räknar så han inte ska känna att han fått sova för lite. Ofta går jag på promenader i flera timmar eller kör runt med barnen i bilen om sambons sömn ligger på minuskontot. Jag blir fruktansvärt stressad av allt räknande.
Men när jag tänker på det, finns det egentligen några fördelar med mitt dåliga samvete för dem de berör? Jag menar, om hundarna bara fått gått på kortare promenader en dag, blir de gladare över att jag inombords slår ner på mig själv för att jag inte gett dem så mycket tid som de borde få? Om jag i mitt huvud räknar sömntimmar åt min sambo, blir han piggare av att jag stresssar upp mig inombords? Om jag inte har lust att åka till badhuset med mina barn en vecka och struntar i det, blir de gladare av att jag säger till mig själv att jag är en dålig mamma? Nej det är klart att det inte är så. Den enda effekten av detta är ju att jag blir trött och stressad.
Så jag har slutat. På riktigt.
Jag gör så gott jag kan. Så det så.

Märkligt att de mest självklara sakerna ska ta sådan tid att komma underfund med.