Otjänst?
Jag har två barn. 3 och 1½. Jag vill inte att de ska gå på dagis. Vill inte, vill inte, vill inte. Det känns helt fel. För mig är dagis en förvaringsplats där man lämnar sina barn därför att båda föräldrarna måste arbeta för att klara sig ekonomiskt, eller givetvis, för att man är ensamstående och inte har något val.
Min sambo arbetar heltid. Jag studerar heltid, men delvis på distans. Det är lite av ett pussel men det funkar. Jag sitter över mina böcker på nätterna och kanske är det inte optimalt, men det är så jag vill ha det. För mig är sömnbristen den smällen jag får ta för att få vara med mina barn.
Jag anser att de allra flesta gör vad de tror är det bästa för deras barn, jag hoppas i alla fall det och även om jag ibland tänker si eller så om vad för val människor gör så kritiserar jag dem helst inte.
MEN, jag blir påhoppad både nu och då för att jag inte har mina barn på dagis.
Jag har fått höra att de kommer bli socialt handikappade, att de inte kommer kunna saker när de börjar skolan, att vara med mig gör att de i stort sett blir efterblivna.
Detta får jag höra från dem som står mig nära, som jag respekterar och tycker om.
En av mina bästa vänninor sade häromdagen att det kommer bli svårt för dem i skolan eftersom då har det redan "bildats gäng" och de kommer inte få vara med.
Jag blev ganska ledsen och började fundera på om jag gör mina barn en otjänst när jag har dem hemma med mig?
Sen blev jag förbannad. Inte fan vill jag uppfostra några gängmedlemmar. Mina barn ska inte bli några My Lai soldater.
Jag vill att mina barn ska våga simma mot strömmen. Att de ska våga stå upp för vad som är rätt och riktigt, även om de står ensamma.
Mitt jobb, tills de börjar skolan är att ge dem det självförtroende som krävs för att kunna tacka nej till att bli en "gängmedlem" och istället gå sin egen väg. Det jobbet kommer inte nåt dagis göra åt mig.
Så tack för alla påhopp, det gör mig bara starkare i min övertygelse.
/Envisa mamman
Min sambo arbetar heltid. Jag studerar heltid, men delvis på distans. Det är lite av ett pussel men det funkar. Jag sitter över mina böcker på nätterna och kanske är det inte optimalt, men det är så jag vill ha det. För mig är sömnbristen den smällen jag får ta för att få vara med mina barn.
Jag anser att de allra flesta gör vad de tror är det bästa för deras barn, jag hoppas i alla fall det och även om jag ibland tänker si eller så om vad för val människor gör så kritiserar jag dem helst inte.
MEN, jag blir påhoppad både nu och då för att jag inte har mina barn på dagis.
Jag har fått höra att de kommer bli socialt handikappade, att de inte kommer kunna saker när de börjar skolan, att vara med mig gör att de i stort sett blir efterblivna.
Detta får jag höra från dem som står mig nära, som jag respekterar och tycker om.
En av mina bästa vänninor sade häromdagen att det kommer bli svårt för dem i skolan eftersom då har det redan "bildats gäng" och de kommer inte få vara med.
Jag blev ganska ledsen och började fundera på om jag gör mina barn en otjänst när jag har dem hemma med mig?
Sen blev jag förbannad. Inte fan vill jag uppfostra några gängmedlemmar. Mina barn ska inte bli några My Lai soldater.
Jag vill att mina barn ska våga simma mot strömmen. Att de ska våga stå upp för vad som är rätt och riktigt, även om de står ensamma.
Mitt jobb, tills de börjar skolan är att ge dem det självförtroende som krävs för att kunna tacka nej till att bli en "gängmedlem" och istället gå sin egen väg. Det jobbet kommer inte nåt dagis göra åt mig.
Så tack för alla påhopp, det gör mig bara starkare i min övertygelse.
/Envisa mamman