Självrannsakan

Jag är så förbannat trött på att fundera på om jag kan fortsätta att vara jag eller om det faktiskt krävs lite förändringar av min personlighet.
Jag passar verkligen inte in, inte i några sammanhang verkar det som. Att bli ihoptvingad med människor som jag inte har valt att vara med är bland det värsta jag vet.
I nästan alla sammanhang med vuxna människor som jag hamnat i de senaste kanske fem, sex åren har slutat med att jag blivit idiotförklarad och utfryst.

Det som blir märkligt för mig är inte att jag blir idiotförklarad, jag har alltid framstått som udda, utan att under dessa år när jag märker att föraktet mot mig har stegrats, är samma år som jag har känt mig mer och mer hemma med mig själv. Jag trivs bättre i mitt eget sällskap helt enkelt.

Jag kan vara klar med min utbildning nu till sommaren, om jag väljer att nöja mig här, men jag har haft så mycket dåliga erfarenheter de senaste åren att jag börjar bli uppriktigt livrädd för att söka arbete eftersom jag har svårt att anpassa mig i grupper. Det är egentligen inte rätt att säga så, jag skulle påstå att grupper har svårt att anpassa sig till mig.

Jag önskar att det fanns någon som vågade säga vad det är i min personlighet som är så provocerande. Men vem ska göra det? De som står för nära vågar inte och de som står en bit bort anser det inte värt besväret.
Jag blir inte särskilt ledsen längre, men jag blir trött, och jag undrar om jag inte alls har någon självdistans, hur kan jag fortsätta att tycka att jag är helt okej när det inte verkar som mina medmänniskor gör det?

Kommentarer
Postat av: MrsS

Jag har funderat lite samma. Till sist. Slutat vara speciell och utanför. Utan inser att jag är utanför. Jag kan dock anpassa mig till grupper, som jag inte vill "tillhöra" men fungera i. Men jag tror en del av problemet är just "tillhörigheten". Jag begriper att det är oerhört provocerande att vara en solitär i en grupp, man blir ett orosmoment, ingen som vet vilken allians man ska ta. På mitt jobb t.ex. är jag omtyckt, respekterad o har mandat. Men, när det gäller kotterier och privata grupperingar så står jag utanför, visst jag vill oftast inte va där, har inte tålamod, men jag vill bli tillfrågad. Jag vet itne. Det är nog en förmåga, att ha. Men en slutsats är att en stark individ som är sig själv nog är överflödig, inte nödvändigtvis hotande, men ingen att räkna in i sitt kapital av ja- sägare. Det är sorligt.



Heeeeej förresten! ;)

Postat av: Cat

Tack:) Och hej själv!

Jag vet inte om jag vill tillhöra, egentligen, men så ser jag på Solsidan och skrattar lite och tänker att nog fan är jag som folk är mest. Det känns ganska bra, ibland.

Det som nog skrämmer mig mest är att jag trivs mer och mer med att vara jag och jag funderar på om inte det gör mig ännu lite konstigare. Borde jag inte lida liksom?

2011-02-11 @ 01:22:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback