Catharina

Egypten alltså. Jag försöker följa utvecklingen och tycker att det är mycket spännande men jag tycker att det är svårt att analysera vad det är som verkligen händer.

Vad är det Mubarak menar? Vad är det som Obama säger?

När det gäller Mubarak så sitter han alltså kvar, hur tänkte han då? Vad är det han vet som jag och kanske flera med mig inte förstår? Hoppas han på att folk ska börja banka på varandra eftersom han vet att han kommer att ha militären på sin sida? Är han i sådan kontroll över militären att han vill ha våldsamheter för att den stora massan tillslut ska känna att det är bättre att ha kvar Mubarak än de våldsamheter som följer om de inte står på hans sida? Tror han att våldsamheter kan vara till hans fördel? Har pengarna som USA pumpar in i militären något att göra med detta?

Hur känns det att stå där på torget, övertygad om att han ska avgå och så blir det inte så?

Tolkningarna från det Obama har att säga tycks vara att han stödjer demonstranterna, men är det så? Jag hörde honom inte säga det. Han säger att USA ska göra vad de kan för att underlätta övergången till demokrati. Han har gjort en lista med krav som han uppmanar ska följas, men säger han verkligen att övergången ska ske nu och inte i september? Ber han verkligen Mubarak att fara åt helvete?

Det är så mycket som jag inte förstår, men det jag vet med säkerhet är att det kommer att bli mycket spännande att följa utvecklingen i Egypten.

Jag är så förbannat trött på att fundera på om jag kan fortsätta att vara jag eller om det faktiskt krävs lite förändringar av min personlighet.
Jag passar verkligen inte in, inte i några sammanhang verkar det som. Att bli ihoptvingad med människor som jag inte har valt att vara med är bland det värsta jag vet.
I nästan alla sammanhang med vuxna människor som jag hamnat i de senaste kanske fem, sex åren har slutat med att jag blivit idiotförklarad och utfryst.

Det som blir märkligt för mig är inte att jag blir idiotförklarad, jag har alltid framstått som udda, utan att under dessa år när jag märker att föraktet mot mig har stegrats, är samma år som jag har känt mig mer och mer hemma med mig själv. Jag trivs bättre i mitt eget sällskap helt enkelt.

Jag kan vara klar med min utbildning nu till sommaren, om jag väljer att nöja mig här, men jag har haft så mycket dåliga erfarenheter de senaste åren att jag börjar bli uppriktigt livrädd för att söka arbete eftersom jag har svårt att anpassa mig i grupper. Det är egentligen inte rätt att säga så, jag skulle påstå att grupper har svårt att anpassa sig till mig.

Jag önskar att det fanns någon som vågade säga vad det är i min personlighet som är så provocerande. Men vem ska göra det? De som står för nära vågar inte och de som står en bit bort anser det inte värt besväret.
Jag blir inte särskilt ledsen längre, men jag blir trött, och jag undrar om jag inte alls har någon självdistans, hur kan jag fortsätta att tycka att jag är helt okej när det inte verkar som mina medmänniskor gör det?