Catharina

Jag sköter nattningen av äldsta sonen, jag vill ha det så, och han också. Eller inte. Men han är tillräckligt smart för att inte försöka kliva ur sängen när det är jag som blockerar. Ikväll tog nattningen bara fyrtiofem minuter, vilket innebar att jag kunde se ett helt avsnitt av House. Jag gillar inte House, kom jag på, så jag vet inte vad det var för roligt med det, egentligen. Men jag fick i alla fall hålla lilla sonen i famnen tills han somnade, något jag nästan aldrig hinner annars.

Min äldsta son är två år och fyra månader. Han är den charmigaste lilla djävul som man kan tänka sig. Han är det roligaste, soligaste, mest charmerande och tillgivna barn som jag någonsin träffat, samtidigt som han är helt och hållet helvild.
Jag läser böcker och undrar vad jag kan göra för att vara en trygg och kärleksfull mamma som gör det rätta när han förvandlas till ett monster, samtidigt drömmer jag om att trotsåldern ska vara över. Och då, ja då ska lillebror igenom detsamma. Huvaligen.

Idag när vi var och handlade, jag och mitt älskade lilla monster så tog han en tugga på alla frukter och grönsaker han hann med ett komma över innan jag kastade mig fram och räddade en röd paprika samtidigt som jag släpade sonen mot en annan avdelning.
Han åt ölkorvar och smågodis. Körde på tanter med sin lilla barnvaruvagn. Slet ut tidningarna ur tidningsstället.
När jag betalade passade han på att ta ena änden av fryspåsarna och springa ut genom  utgången med en lång flagga av fryspåsar efter sig.
Jag fick lämna kön för att spurta efter honom och bära honom skrikande tillbaka in i affären.

När jag nattade honom härom kvällen så klappade han mig på kinden och sa ; Glad för dig!

Älskade djävla unge.